I januari 2016, då jag var dålig och inlagd på sjukhuset HÄR, googlade jag kennlar med australisk terrier och textade några av dom. Jag hade bestämt mig för att jag vill ha en hund = jag hade bestämt mig för att våga tro på framtiden och våga tro på att jag lever minst 15år till. För mig representerar Lily alltid dethär; min tro på livet, att jag litar på det pånytt.
För ett år sen var vi på vår första resa efter sjukdomen, för att visa barnen att vi kan leva vanligt oberoende av mitt handikapp - mamma är nu frisk - fast jag påriktigt ännu var jätte ovan och osäker med ätandet. Det var kväll i München och jag låg i sängen då jag fick ett textmeddelande med en bild; att aussie valparna fötts och det fanns en flicka som var brun. Jag började gråta så mycket att jag hade svårt att få fram till familjen vad meddelandet handlade om. Efter det skulle pojkarna varje kväll se fotot innan dom somnade - vi var in löööv.
Vi fick hem Lily i september. Lite nervös var jag helatiden över hur "tungt" det eventuellt skulle bli och hur bunden man skulle vara. Jag kommer ju själv starkt ihåg hur enormt störande det i tonåren var att måsta gå ut med hundarna. Nu kan jag bara konstatera att som 40-åring är det bästa med hund ju att gå ut i naturen varje dag. Jag går två gånger och min man en, vi vill inte ens ge bort nån av turerna åt barnen. Jag jobbar 80% och Lily behöver inte vara ensam mer än 6h, så jag känner ingen stress där. Vi är annors också för det mesta hemma, så Lily har inte begränsat vårt farande. Dessutom är mina båda föräldrar är gärna hundvakter, vilket är mycket viktigt, och nästan alla vänner tar emot hundar i sina hem. Hon har passat in i vårt familjeliv bättre än jag någonsin vågade hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar